The Chili Experience

Stress dödar man mest effektivt med en kopp te med smak av pepparmint. Är för tillfället lugn som en filbunke och fokuserad till tusen, jäklar vad örterna tog.

Lyssnar på Tiny Dancer och ser ut över det solbelysta taken. Det här är en lycklig dag, och jag kan inte ens beskriva varför. Kanske för att världen är ovanligt vacker precis nu i det här ögonblicket. Harmlös, oskyldig och stilla. Det får mig att tänka på en natt för längesedan. Jag blickade upp på en stjärnbeströdd himmel och var så nära. Höjdskräcken blev skjuten åt sidan och det kändes nästan som om jag kunde sträcka ut handen och röra vid de glittrande ljusen. Mina fötter balanserade på en stege som ledde till en lucka och ovanför fanns bara ändlösa hustak och en hisnande skönhet. Jag minns.

Slutkörd, men glad. Sov ut länge i dag och för en gångs skull känner jag faktiskt att söndagen är lugn på ett positivt sätt. Annars brukar det alltid vara 24 seglivade timmar som mest karaktäriseras av att måndagsångesten kommer krypande och att man egentligen inte orkar göra särskilt mycket. Nu ska jag ta och hjälpa till med maten, kyckling och ris med currysås. Lite sweet chili är riktigt gott att ha på sidan om också har jag märkt, det passar till curryn. Efter det blir det lite plock med allt möjligt, Kanske unnar mig en lässtund också. Det blir nog fortsättningen på Inspärrad av Teresa Cooper.

Naglarna är lackerade och klänningen är på. Skatboet till hår har jag äntligen lyckats få fason på, ett tag liknande jag Dolly Parton under en bad hair day. Har nu kommit ut på andra sidan, fräsch som en nyponros och med ett stort leende på läpparna. Tänk att man kan bli så glad över att ha en ledig lördag, som ni sett så har det varit lite tunt på den fronten

Nu bär det av till Haninge där jag ska möta upp fina Husky. Vi ska dricka vin, lyssna på Mötley och prata djupa tankar. Senare i kväll kommer vi att röra våra klackar mot universitetet där vi ska möta upp S. Kan inte bli annat en riktig all in-kväll. Inte mig emot - jag behöver det som aldrig förr.

Hoppas fortfarande på att få biljetter till Sonisphere, är på jakt på tradera. Hoppas att jag hittar ett pra pris - ska dit, så är det bara.

Mötley Crüe - home sweet home

En återkommande fråga snurrar runt i huvudet. Har skrivit om det förr och är fortfarande inte säker på vad jag ska göra åt det. Det är bara jag som kan svara på  vad som är rätt, men samtidigt vill jag ha råd av andra, Egentligen är detta relativt oviktigt, finns så mycket mer värdefullt här i världen. Samtidigt så är det  jobbigt och tär på självkänslan. Det är svårt för mig att känna mig bekväm i min egen kropp. Finns säkerligen många som skulle hantera det bättre, tyvärr är jag inte en av dem.

Bakgrund: Jag har en komplicerad medicinsk historia angående mina ögon. Jag föddes inte med problemet, utan har i stället ärvt en svår astigmatism och lite närsynthet. För er som inte vet vad astigmatism är så kan jag upplysa er om att det innebär att ögat har olika brytningskraft i olika riktningar. Ögat kan t ex vara normalsynt för vertikala linjer men närsynt för horisontella linjer. Anledningen är oftast att hornhinnans krökning är skev, ungefär som ytan på en rugbyboll, snarare än rund som ytan på en fotboll som är det normala tillståndet. Detta ledde till att jag som två-åring var praktisk taget blind. Jag gick in i saker och mitt ena öga kunde inte fokusera till slut. Hjärnan kopplade alltså bort det ögat med sämst syn för att kunna se något över huvud taget. Då började jag skela. Detta behandlades med lapp för att träna upp ögat och fick även glasögon för att korrigera synen. Synen blev bättre och bättre under uppväxten, den utvecklades normalt. Dock har jag fortfarande problem med linser, de snurrar på sig pga astigmatismen. Sen är glasögonen svindyra. Ser ok utan synhjälpmedel, men de behövs när jag studera, läsa, etc.

Opererades för skelningen när jag var 6-7 år. De gick in bakom ögat och förkortade ett par muskler och sydde ihop. Minns att jag tyckte att det var fruktansvärt, trots att jag var sövd under ingreppet. Skelningen försvann nästan helt. Fick dock beskedet att det fanns lite kvar som de inte vågade ta bort av rädsla för att det kunde misslyckas, då skulle ögat stå permanent åt helvete. Den lilla kvarstående skelningen syns när jag är riktigt trött samt i vissa vinklar. Tex när jag tittar åt sidan eller om jag ska fokusera på något som är långt borta. Dock hoppar ögat tillbaka in i rätt läge igen snabbt som bara den. Nu är jag osäker på om jag ska genomföra en till operation. Jag var och kollade upp det. Läkaren sade att min skelning var precis i samma läge som när jag var 14, det var då jag undersökte mig senast. Jag kompenserar för den väldigt bra, vilket gör att den knappt märks för dem som inte känner till att den finns där. Hon använde ett instrument för att lura ögat för att kunna mäta. Den är inte tillräckligt stor för att korrigera egentligen, man måste ha 10 graders vinkel för att bli godkänd... jag uppfyllde inte det. Jag kan tvinga igenom det och det finns en chans att det går bra. Läkaren rekommenderade mig att avstå eftersom det i hennes tycke ser bra ut som det är, sen finns det ju alltid risker med en operation. Ska eller ska jag inte? och hur mycket syns det egentligen? Vissa säger att de aldrig märker det. Vad skulle ni ha gjort? Borde jag sluta vela? 

 Fundersam och rufsig.

Har, hör och häpna, ägnat de senaste timmarna åt att bara ta det lugnt. En stark kontrast till stressen som varit min ständiga följeslagare den senaste tiden. Varvat ner ordentligt och stoppat i mig alldeles för många godsaker. Tacos med massor av jalapeños är himmelskt i bland. Ska dock försöka dra ner på både chilifrukter och kryddor framöver. Mina smaklökar börjar försvinna, känner inte tillräckligt med sälta och arom. Det är den enkla anledningen bakom de "kreativa" överkryddningarrna som sker oftare än jag vill erkänna. Chili vill ha det hett helt enkelt och tungan varken kan eller vill samarbeta. Fan.

Jag är fortfarande i levande skick, även om jag börjar se en aning sliten ut. Har problem med sömnen och sover på de mest konstiga tider. Utnyttjar de fria luckorna till att plugga det sista som behövs få undan. Dock är det ju inte meningen att kroppen ska fungera på det sättet, så den har börjat protestera rejält. Ett dygn till, sedan har jag paus i 2 dagar. Då ska jag passa på att få balans igen. Kommer aldrig orka med sista veckan annars.

Morrhår och ärtor med Gösta Ekman och Lena Nyman (1986) - när jag var riktigt liten trodde jag faktiskt att det var möjligt att ta livet av någon med hjälp av en katt och gröna ärtor... det dröjde nämligen innan jag fick se slutet av filmen, haha!

Håna pratar med Tompa (8 år) som hatar sin skolvaktmästare. Tompa vill mer än gärna bli av med honom och ber därför om råd.

- De där små morrhåren går genom magen, ut i blodet och upp till hjärtat. Sätter sig där som en propp, pang! Så dör man.

- Vad smart!

Scenen här nedanför är också en klassiker. Håna (Gösta Ekman) har blivit hembjuden till Boel (Lena Nyman) på lunch. Oturligt nog så satt han bredvid en gammal dam på bussen dit och hennes näthandske har fastnat i hans gylf. Det är som bäddat för katastrof...

Häromveckan rasslade senaste numret av Gaudeamus - Stockholms universitets studenttidning ner i brevlådan. Hade lite tid att slå ihjäl så jag öppnade den och vände förstrött blad. Lät blicken ägna igenom en krönika och ett par artiklar, läste knappt vad det stod eftersom tankarna var koncentrerade åt spisens håll där nudelvattnet snart skulle koka upp. Av en ren slump föll mina trötta ögon på en ruta som alarmerade: titta hit! Enligt den lilla annonsen är Gadden på jakt efter nya skribenter inför hösten. Har länge tänkt skicka in något, så  arbetsprov nästa! Första ideén som dök upp var ett större reportage och min goda vän S tyckte att jag skulle skriva om arkeologernas utställning som äger rum nästa vecka. Tyvärr kommer jag nog bli tvungen att slopa det, har helt enkelt inte tid. För mycket studiepress nu sista dagarna. Ska i stället fila på en annan artikel och en krönika under sommaren för att sedan skicka in det till redaktionen. Hoppas det ger utdelning! :)

Seminariet i morse gick bra, plågades dock av svår huvudvärk som botades med hjälp av en ängel till tjej som delade ut naproxen. Tack återigen, snälla du. Vi fick även den sista hemtentan som såg monstruös ut - jag var inte den enda som suckade kan jag säga. Under pausen skämde jag bort mig själv med lite nikotin (händer aldrig på vardagar annars, dragit ner som tusan sedan augusti), vände upp ansiktet mot solen och bara njöt. Var perfekt nivå på vädret i dag - inte för kallt och inte för varmt.

Hela kvällen har ägnats åt skolarbete, men just nu sitter jag faktiskt och läser lite i en ny bok som jag passade på att låna samtidigt som jag plockade upp Kampen om Skåne. Recension nästa?

Försöker lägga på en glad min, men jag är inte pigg för fem öre. Tidiga seminarium är något av det värsta jag vet. Efter skolan ska jag ta mig en promenad till Gamla Stan och hämta upp en till bok, denna gång blir det ytterligare en raritet. Som tidigare sagt så har det varit en hel del krångel med att få tag på två böcker, båda verkar ha slutat att tryckas. Tror ni inte att just dessa ska användas till vår hemtentamen? Klassen har nu fått förlängt inlämningsdatum eftersom över hälften saknade dem. Slutet gott allting gott. Nej, nu ska jag ta och fixa i ordning lite pepparmintste  och svälja ner en dos omega-tre. Energiboost for the win!

Sorterat gamla mediciner, pluggat, ätit och sovit. Meningsfullt och berikande - nej! Jag vill ha helg så att jag kan fraternisera mig med fienden, alltså arkeologerna. Nej, skämt åsido. Jag gillar faktiskt STARK. Jag och Husky har fått tillåtelse nästla oss in på efterinsläppet på deras sittning med medeltidstema. Jag tänker dock inte klä ut mig. Ska bara vara snygg och odräglig. Eller så slopar jag det första och satsar på odrägligheten - det funkar rätt bra det med.

Flera av mina vänner studerar eller har studerat kriminologi, ett väldigt fascinerade och givande ämne. Det ger i alla fall skenet av att vara det när de berättar mer ingående om vad de läser, osv. Personligen så har jag alltid varit intresserad av hur människor fungerar i psyket och vad som driver vissa individer när de begår olika former av brott. Ett intresse som visserligen inte tagit särskilt stor plats i mitt liv eftersom min passion är lagd åt andra håll. På lediga stunder kan jag dock tycka att det är oerhört intressant att se en dokumentär eller läsa en bok som behandlar särskilda fall. Kan rekommendera No easy answers, truth behind death at Columbine. Den är skriven av Brooks Brown som var nära vän med förövarna, Brown var även misstänkt för att ha bistått dem med hjälp under dådets gång. Han blev rentvådd.

Crime Library ger inte särskilt stor inblick i det här fallet vilket är synd. Boken däremot är väldigt personlig och ger många svar. Anledningen till att jag varit väldigt intresserad av just den här händelsen är att jag har väldigt tydliga minnen från när det hände 1999. Gick i mellanstadiet och minns debatterna och bilderna på tv. I 2:an på gymnasiet gjorde jag och ett par kompisar ett arbete om det och fördjupade oss ytterligare. Det som avslöjade sig bakom kulisserna var inte vackert, men på något sätt fick jag en aning sympati för en av mördarna. Trots att brottet var och är avskyvärt. Båda var människor som blivit djupt deprimerade och sjuka och deras handlingar kan aldrig försvaras eller förlåtas. Aldrig. Ändå kan jag på något sätt  förstå varför det allt skedde.  En av dem var ett vanligt barn en gång i tiden, ett barn som valde fel väg pga en olycklig livssituation. Dylan Klebold blev efter sin död kategoriserad som djupt deprimerad och självmordsbenägen. Han var även väldigt osäker och blev dominerad och kanske även manipulerad av sin kumpan. En kumpan som enligt många studier säkerligen var en renodlad psykopat. Klebold var svag och befann sig kanske i ett stadie där han inte tänkte klart? Att befinna sig i det tillståndet och bli bearbetad av en psykotisk vän kanske inte är den ideala situationen för ett möjligt tillfrisknande. 

Ta diskussionen med en nypa salt. Har all förståelse för att alla inte kanske delar dessa tankar som jag skriver ned här, det är bara något som jag bollat runt med eftersom jag läst mycket om just Columbine.

Var i Vitabergsparken med S i dag. Underbart väder. Vi letade reda på en gräsplätt och satt sedan där och pratade. Det doftade och var så grönt överallt. Trädens blad vajade i vinden och solen värmde ansiktet. Älskar Vitan, finns inget som är så rogivande som att vara där på sommaren och promenera eller fördjupa sig i en bok medan man halvligger på en filt. En stilla frihet. Tänk att att det kan behövas så lite för att dagen ska bli fulländad.

Lite intressant historik: Stora delar av området är kulturreservat sedan 1956. I slutet av 1800-talet var detta ett av Stockholms fattigaste områden, vilket bland annat skildrats av August Strindberg i romanen Röda rummet från 1879. Fortfarande finns några arbetarbostäder (små röda trähus som bebos än idag) bevarade i parkens utkanter. År 1888 började man göra om platsen till en park. På den högsta punkten står Sofia kyrka invigd 1906. I området finns en friluftsteater uppförd 1954 som under sommaren används av den kommunala Parkteatern. Här finns även en musikpaviljong, och en mindre dansbana under tak.

Low carb-föda har återigen tågat in i mitt liv. Att det ska vara så svårt att vara strikt, kanske beror det på att jag älskar pasta... Den förhatliga degen som är lika med döden om man vill loosa några kilon eller förbättra hälsan.  Jaja, man kan ju unna sig det ibland. Jag tror nämligen inte att det är bra för kroppen i längden att skära bort kolhydrater helt och hållet. Hjärnan behöver ju dem för att fungera. Dock så är jag oerhört trött på magvärk pga överdosering av de ack så underbara kolhydraterna. Så nya friska tag blir det nu!

Den självbiografiska diktsamlingen håller på att byggas upp i rasande takt. Vill understryka att det kommer finnas mycket glädje och lycka i den också. Just därför har jag döpt den till Svärtad Pärla. Kommer fortlöpande att publicera alster som är under utveckling. Många är bara utkast, inte alls färdiga. Denna är en nyhet i samlingen, vet inte exakt vad jag tycker om den. Har ingen åsikt än så länge. . Man är sin egen värsta kritiker...

Korridoren fylls av tjattrande maktspel. Överheten blundar och låtsas inte se. Dörrar smälls igen och utsmetat klotter pryder kaklet. Vem är veckans nya leksak? De trippar förbi och slänger hatfulla blickar. Under välsminkade ansikten döljs osäkerhet och rädsla. De vill höja sina röster, men nöjer sig med avmätta leenden.  Orden i manifestet lyser röda.

Hej du, jag vill sparka tills du ligger.
Hej du, mascaraluder.
Flicka lilla, du ska inte ta dig ton.
Vi kan krossa dig under vårt förakt och tvekar
inte tills du är stoft under våra vassa skor. 

Jag vänder mig om och möter ett par blå isbitar. Mekaniskt drar jag upp min hand och vill för en sekund pulvrisera hennes näsben. Istället flyger ett pärlande skratt fram.  Jag tar två trappsteg i taget. Ut från den solgula borgen, nerför den steniga oasen. Denna värld är inte min. Behåll den och smutsa ner den på egen hand.

Är det bara jag som inte har möjlighet att njuta av värmen? När jag ser ut genom fönstret under både dag och kvällstid är Vitabergsparken helt överbelamrad med människor. Jag är en aning avundsjuk, det kan jag erkänna. Det sticker till lite extra när jag inser att jag kommer vara praktiskt taget isolerad de sista två veckorna, har så mycket att göra att det är sinnessjukt. Det kanske inte låter som det när jag radar upp listan, men det är ganska långa texter som krävs. Känner mig lite som en eremit med luffigt yttre - ni vet sådana där kufiska typer som skickar efter mat som levereras till dörren. Riktigt så illa är det inte, men nästan. Inuti sovrummet är det mörkt och lite instängt - i hörnet sitter en figur med blodsprängda ögon och rufsigt hår. Hon är böjd över en dataskärm och är omringad av pappershögar och luntor till böcker. Hon stressdricker te eftersom hon bojkottar kaffe för tillfället. Stirrig och lättretlig. Skulle kunna gå in på mer skrämmande detaljer, men vi slutar där för allmänhetens bästa.

Två veckor to go - då blir det till att slappna av. Längtar.

Att lära sig att rycka på axlarna och inte bry sig om andras åsikter är inte alltid det lättaste. Förstår verkligen inte folk som ska ha en åsikt om hur andra lever sitt vardagliga liv - sköt dig själv! Nu pratar jag inte om att vänner ska strunta i närstående som mår dåligt och lever destruktivt eller skadar andra. Nej, jag pratar om livsval. Finns alldeles för många i denna värld som är innehållslösa och fulla av mindervärdeskomplex. Dessa människor behöver i vissa fall hävda sig till den grad att de blir elaka. Allt för att må bättre i sig själva. Känna sig smartare, mer betydelsefulla. Eller så har de bara inpräntat i sig själva att de ska skriva andra på näsan. Blir lika förbannad varje gång det händer. Det är patetiskt. Hitta något bättre att göra med er tid, vår plats på den här planeten är mycket mer värdefull än så. Spill inte energi på att bry dig om alla andras angelägenheter som du faktiskt inte har ett skit med att göra.

Vet ni vad som är ännu mer irriterande? Att jag ger uppmärksamhet till dessa sorgliga figurer. Not anymore. Hädanefter ska jag inte ägna dem en tanke.

...aldrig har apelsinjuice smakat så gott! Får nöja mig med Bravo, men den är inte så pjåkig när man är riktig törstig och sugen på något läskande. Favoriten i vanliga fall är ju självklart Brämhults, kungen av all juice. Deras sortiment är nästan lite to die for-varning på. Testat den? Om inte, gör det. Några av de godaste sorterna är blodgrape med apelsin och och apelsin med jordgubb. Dessa kommer följa med mig ut i parkerna i sommar! :)

Uppe med tuppen. Ska fortsätta min jakt på Lutzen 1632, det kommer med största sannolikhet att gå åt skogen. Det jäkla förlaget har slutat trycka boken och ändå envisas kursen med att ha den på litteraturlistan? En lista som dessutom var fel och inte korrigerades förrän sent. Suck. Tur att solen lyser upp mitt trötta sinne, skickar lite värme och kärlek till några personer som jag saknar väldigt mycket just nu.

Update: boken är hittad på ett ödsligt bibliotek som jag inte ens visste existerade. Ibland har man tur.

Sov ut länge i dag - skönt! Underbart väder ute också, precis lagom varmt. Åkte iväg till Sickla och handlade lite och fixade sedan traditionell torsdagsmiddag. Pannkakor och ärtsoppa. På något sätt tycker jag dock att pannkakor har tappat charmen. Tacka vet jag ärtsoppa med peppar och senap i - mums!

Totalt onödig fakta: jag har alltid avskytt whiskey. Förstår inte charmen. Smaken påminner om träsk. En hiskeligt bitter eftersmak som etsar sig fast på tungan. Kanske bara jag som testat fel sorter? Kanske ska köra på en gammal hederlig Jack Daniel's någon gång - bara för att!

Nyss uppstigen. Känner mig lätt till sinnes idag. Glad och lugn. Det borde jag egentligen inte göra med tanke på att jag har en hög med skolarbete som ligger och väntar, men har en strikt planering som jag följer så plikterna kommer att hinnas med. Har alltid varit extremt dålig på att hantera stress, men jag övar ständigt på att förbättra det. Igår var dock ett undantag, inga framsteg på det planet över huvud taget. Satt i 6 timmar och slet med en analytisk uppgift, till slut ville jag bara riva protokollen från 1500-talet i småbitar. Frustrationen över att jag inte helt och hållet förstod metoden växte. Till slut tog jag fram en burk oliver för att varva ner. Vissa tröstäter marabou, vägen till mitt hjärta är kalamata-oliver och sourcream and union-chips.

Efter vad som kändes som en halv evighet så blev jag äntligen klar. Protokollet överlevde min frustration och vrede. Olivburken var halvtom. Case closed.

En av de hetaste dansfilmerna som någonsin gjorts - en riktig klassiker. Gjord på ett smakfullt sätt, trots att Johnny Castle (Patrick Swayze) nästan bränner hål på filmduken med sin sexighet och karisma. Alltid velat lära mig dansa, så långt tillbaka som jag kan minnas. Inte för sent än. Vem vet, jag kanske stapplar in på någon kurs framöver och trampar något stackars offer till partner på fötterna?

Dagen har ägnats åt en hel del plugg. Belönade mig själv med en god middag nu på kvällskvisten, rostbiff med potatissallad och mineralvatten till. Smaskigt värre. Det är fortfarande ljust ute och parken är överbelamrad med människor som tar in kvällens sista värme - jag vill också. Tröstar mig med att skolans börda slutar 3/6, då jäklar ska jag njuta.

Tagit upp mitt flitiga tittande på Tudors igen. Är inne på fjärde säsongen, tycker dock att första och andra varit bäst hittills. Nathalie Dormer är än så länge den mest begåvade utifrån teamet av skådespelare som jag sett. Hon spelar Anne Boleyn väldigt övertygande. Hennes porträtt av drottningen är oerhört mycket bättre än Nathalie Portmans taffliga försök från 2008. Portman lyckades inte fånga Annes inre väsen, hennes charm och ovanliga personlighet. Dormer däremot intar rollen direkt, hon fängslar en på något sätt. Hon är manipulerande, ljuv och otroligt vacker. Det lekfulla, men farliga leendet som spelar i hennes mungipor och de förtrollande ögonen spär på intrycket ytterligare. Många anser att hon inte är en klassisk skönhet - vad nu en sådan är. Tycker att det begreppet är väldigt svävande. Jag tycker personligen att hon har ett intressant ansikte och en exotisk utstrålning. Om den riktiga Anne Boleyn ens var närheten av Dormer  så har jag all förståelse för att Henry VIII föll som en fura för henne.


 

Har lagt upp en ny kalkyl för höstens flytt till studentlägenhet. Den ser relativt bra ut om jag får säga det själv! Det är mycket som stått i vägen för detta, bland annat för få ködagar och personliga problem som jag inte tänker ta upp offentligt. Jag vill fortfarande ha ett stabilt extra-jobb så att jag kan ha det som säkerhet, jag vill inte ta risker, vill ha en möjlighet att kunna lägga upp en buffert. Många har ju sparkonton som deras föräldrar lagt upp eller så har de fått bra anställningar vilket har gett dem möjlighet till att ha en samlad slant på banken.

Man har ju inte heller csn under sommaren och då vill jag inte behöva ha massa krångel med att hyra ut i i andra hand för att få hyran betald. Är så oerhört trött på att känna att andra anser att man blir curlad, jag tar fan knappt emot något av mina föräldrar. Jag har betalt hyra sedan studenten, tvättar, diskar, lagar mat och sköter alla mina åtaganden... och visst jag bidrar med en relativt hög hyra - men ha detta i åtanke! Kostnaderna ökar markant när man flyttar eftersom man även måste stå för mat, internet, hemförsäkring, osv. Så det blir självklart skillnad i kassan när man flyttar, mer än vad man tror. Nu väntar jag bara några månader till , sen flyger jag ut. Men extra-jobbet ska jag fan ha. Annars blir det inget körkort och ingen trygghet för oförutsedda utgifter. Därför har jag valt att vänta. Alla gör vad de vill med sina liv, tyvärr finns det folk som gillar att ha en åsikt om precis allt. De går bort.

Uttråkad med en hejdundrande huvudvärk. Jag saknar sällskap så det bara skriker om det. Behöver dock vila! Nu ska jag ta en alvedon och klistra fast fjärrkontrollen i handen för ett par timmar. Kanske inte vidare bra att glo på en tv-skärm med migrän, men är så jäkla trött på att ligga i sängen. Ska unna mig en kall cola också, för en gångs skull. Har en svacka i beroendet av mineralvatten, då är det fint att bryta av lite.

Förresten: älskade allhuset har stängt för terminen. Någon som vill med mig till gula villan på onsdag? Andra förslag mottages självklart också. Tänker mest på det studentvänliga priserna plus att det lär vara mycket folk eftersom vårt vanliga hangout har bestämt sig för att slå igen portarna. Kram på er!

Te med honung och nyhetsmorgon - det var längesen jag körde på den kombinationen. Såg alltid på detta samt lattjo lajban i mina yngre dagar. Vi syskon satt bänkade med varm choklad och ostsmörgås innan skolan och glodde oss halvt fördärvade på de där fula mössen, rummel och rabalder, som åkte på en flygande matta och samlade ostbågar. Mina ögon var även fastnaglade vid Bengt Magnusson som vid den tidpunkten ledde nyhetsmorgon tillsammans med en annan programledare. Har alltid tyckt att han är så mysig på något sätt och hans röst invaggar lugn, samtidigt som den är lite härligt whisky-hes!  Han bodde i kristallens kvarter i mitten på 90-talet. Minns inte detta, men har fått berättat för mig att han log och skrattade åt oss barn när vi sprang på honom utanför porten ett par ggr.  Japp, jag är ett Bengt-fan helt enkelt. Sitter fortfarande och småler när jag ser honom rapportera senaste nytt kl 19.00 varje kväll.

Sett över mitt pluggschema - de sista tre veckorna av terminen kommer att bli sjukt hektiska. Ont om luckor för ett socialt liv med andra ord. Ger mig själv lite frihet fram till söndag, sedan blir det isolerings-varning på hög nivå igen. Är däremot strukturerad till tusen så det kommer att gå bra, trots att jag kommer sakna möjligheten att omge mig av levande varelser. Nope, skämt åsido... så illa är det inte. Men har väldigt mycket att göra så behöver fokusera.

Aldrig har det varit så underbart att sova. Igår fick jag endast 1 1/2- 2 timmars sömn och lyckades ändå ta mig igenom en 6 timmars skoldag + lite plugg i biblioteket. Om jag nämner att jag också gick till allhuset på kvällen lär väl allmänheten tro att jag är helt sjuk i huvudet, men ja, det gjorde jag. På något  konstigt sätt började jag gå över till andra sidan, ni vet det där stadiet när man blir överjordiskt pigg... duracellkanin-varning, man babblar i ultrarapid och kan inte sitta still. Erkänner att jag hade mina moments då jag nickade till på tunnelbanan  (i skolan med för den delen), men det löste sig som sagt. När jag kom hem senare på natten gav dock kroppen upp totalt, kollapsade i sängen och sov som en död i 11 timmar. Underligt nog så är jag fortfarande helt slut, men ska hålla mig uppe och lägga mig i vettig tid senare. My God. Det kan vara verkligen vara tortyr med insomnia ibland.

Jag har alltid haft en förkärlek för vitt vin, är dock inte särskilt kräsen vad gäller sorten. Jag och smaklökar... jadu. När andra säger att något smakar skit och grimaserar i smyg så smackar jag och säger att detta var ju helt okej. En av mina favoriter bland budget-vinerna är Castillo de Gredos Blanco. Billigt vin på tetrapak som faktiskt smakar riktigt gott enligt mig. Jag är ju då absolut ingen vinkännare och det får jag bekräftat så det räcker och blir över när jag ögnar igenom dessa recensioner.

11. Castillo de Gredos Blanco, Spanien, 1000 ml, 12798, 50 kr

Ett bottennapp utan fräschör och med platt frukt och ringa syra som bär upp vinet. En läbbig eftersmak dröjer sig kvar.



Det näst bäst säljande vinet på systembolaget är vita Castillo de Gredos i enliterstetra. Hur någon frivilligt dricker det är för mig en gåta. Det är vattnigt med endast en liten skalbesk bitterhet utan någon som helst charm eller fräschör. Som avkok på cement.

Vi kan helt enkelt konstatera att jag aldrig skulle kunna göra karriär som sommelier.

Bestämt mig - samlingen ska heta Svärtad Pärla.

Är det bara jag som tycker att de här skapelserna är sjukt coola? De ligger och balanserar på gränsen till smaklöshet, men rätt kombinerat så skulle dessa bilda grunden till en otroligt snygg outfit. Kanske jag som är helt ute och cyklar... internetshopping är ett livsfarligt fenomen.

Min hy har försämrats extremt mycket det senaste året och inget verkar fungera. Det enda som hämmar eländet en aning är en svindyr rengöringsmjölk för känslig hy. Har dock inte haft råd att köpa den på ett tag så har fått nöja mig med budget-alternativ - not good at all. Jag och Husky diskuterade hur ironiskt det är att man är tvungen att bekämpa finnar etc när man inte ens befinner sig i den pubertala fasen längre. Jaja, det blir till att ta upp kampen och skrubba järnet - ska vinna och få tillbaka min släta panna. Många säger att Neutrogena är bra, så ska testa den. Annars blir det till att återgå till det dyra mirakelmedlet.

Hittills har söndagen ägnats åt en tripp till apoteket, eller kronans droghandel kanske man ska kalla det? Kan fortfarande inte vänja mig... sedan blev det en hel del letande bland hyllorna på bibblan. Har till och med tagit mig i kragen och städat lite. Sorterat tvätt, plockat och rensat ur alla väskor. De som känner mig vet att jag tömmer mina väskor ungefär en gång var 3:e månad och då kan man hitta nästan vad som helst i dess innandömen. Det mest intressanta fynden denna gång var en puderdosa och lite pengar. Pudret var dock en aning krossat. Det äckligaste fyndet var en gammal tandborste. Jag hade glömt att packa ur ett fack ur väskan som jag hade med mig på kryssningen jag åkte på för inte så längesedan. Gick  omkring i god tro och var säker på  att jag hade glömt tandborsten på båten, köpte då en ny. Istället låg den och samlade damm längst ner i ytterfacket på resväskan. Fy fan vad dubbeläckligt.

Nu känner jag att den klassiska segheten som man brukar drabbas av på söndagar har hunnit ifatt mig. Eftersom lite nödvändiga saker har avklarats så säger jag detta med en suck av lättnad: film och filt nästa!

Justering har krävts på ett par plan vilket har förändrat min livssituation en aning. Egentligen avskyr jag att behöva anpassa mig  när det egentligen borde vara enkelt. Eller i alla fall enklare. Inte så mycket att göra mer än att acceptera och ta det för vad det är - inte en större katastrof. Måste ta till mig fakta och ta ansvar för vad som behöver göras, trots att det känns motigt.

Ett par veckor kvar tills terminen är slut. Det känns konstigt, var det inte nyss januari? Ska hyperfokusera och få undan alla måsten nu. I sommar vet jag ärligt talat inte vad som händer... kanske jobb, möjligen en resa ner till Spanien. Eller så fokuserar jag enbart på att ta dagen som den kommer. Det är ingen dålig ersättning. M kom förresten in på folkhögskolan, så han flyttar hit i augusti!

I kulissernas mörka vrå står jag och betraktar världen utanför. De skrattar. Möter varandras blickar. Visar sina inre  väsen, men ändå inte.  Livslust och glädje har satt sitt avtryck i deras ansikten,men inuti är de sorgsna clowner med påmålade leenden. Deras skönhet och förfall smälter samman till en bild av verkligheten. Jag vill fly från min bur och inta deras. Sudda ut allt som är fel och ersätta tomheten med något äkta.

- L. Björklund, maj 2010.

Suttit fördjupad i historiska mini-serier de senaste kvällarna. Catherine Cooksons The Rag Nymph och The Wingless bird är de självklara favoriterna. Det rör sig ofta om tårdrypande kärlekshistorier i det viktorianska England, sitter mest och beundrar de vackra klänningarna med en tanke i bakhuvudet: hur i helskotta lyckades de röra sig framåt utan att fastna i allt som kom i deras väg? Huvudrollerna innehas av råbarkade män och kvinnor med rebelliskt uppsåt, alla med grova engelska dialekter.  Lockande? Det kan ni skriva upp. Nästa projekt blir The Black Velvet Gown.

Ska upp kl 06.00 - dags att slumra in. Jag är så infernaliskt jäkla trött just nu.

P.S. Vet ni vad jag avskyr? När man måste isolera sig mot sin vilja. Jag vill ut i den sociala svängen igen. Tar första steget imorgon, studentpub med flickorna. Looking forward to it.

Kusinen är här igen! Min fina Mattias. Vi har växt upp tillsammans och har under de senaste 5-6 åren fått en närmare kontakt. Ibland kan åldern stå i vägen när man är yngre. Man utvecklas i en rasande takt,  3 års ålderskillnad kan kännas oändligt mycket större än vad den egentligen är. Många minnen har dock bildats på olika håll i landet i takt med att han flyttat. Göteborg, Högsjö och Brevens bruk. Kvällar vid bryggan, sena nätter med diskussioner och skratt. Utekvällar i Stockholmsnatten och filmmaraton med popcorn. I nuläget så står han med ena foten i Örebro och den andra här. Han har nämligen sökt till en folkhögskola som ligger i Jakobsberg och var så sent som igår på intervju där. Hoppas på att han börjar där och landar i storstaden till slut. Det är det han verkligen vill och upplägget på skolan skulle passa honom perfekt.

Läste en riktigt bra debutroman för inte så längesedan, Fallet Vincent Franke. Skapad av den blott 23-årige blivande kriminologen, Christoffer Carlsson. Jag älskade hans språk, många metaforer. Jag kände igen andra tekniska drag som jag själv använder mig av när sitter där med pennan i högsta hugg och klottrar ner vad jag kallar för "mitt nonsens". För allt som fastnar på papper behöver ju inte vara bra! Oftast kan man skatta sig lycklig om 1 av 10 skriverier är något att ha. Mina dikter tex. Jag skriver dem när jag är riktigt förbannad eller ledsen för det mesta. Vissa av dem är rent skräp, andra speglar mitt allra innersta väsen och är en aning lovande på sin höjd. Jag strävar hela tiden framåt och mina litterära projekt är mina stöttestenar, min tröst och min kärlek. Refusering kommer att prägla mig och manusen kanske aldrig lämnar byrålådan.  So what, säger jag! Man kan alltid behålla det som ett intresse och bara för att man kanske inte kliver över mållinjen så betyder det inte att man är misslyckad.

De senaste året har jag verkligen blivit intresserad av att laga mat. Att testa recept är hur roligt som helst och det är också på något sätt rogivande att stå där och skapa. Kanske låter jätteskumt, särskilt eftersom jag alltid varit i stort sätt värdelös i köket. Jag börjar faktiskt bli bättre, tro det eller ej. Jag sätter inte igång brandalarm och jag bränner inga micropopcorn längre. Jag kan rensa svamp (tack, S!)och kokar inte sönder pasta. Jag har dock fortfarande en tendens att krydda sönder diverse maträtter och de flesta bak går åt skogen. Jag måste också erkänna att jag fortfarande steker sönder kött ibland... inte lika ofta som förut, men det händer. Nåja, allting har sin tid! Det första receptet här nedanför hittade jag via google, tänkte laga det på prov någon dag framöver. Enkelt, gott och billigt. Perfekt mat att slänga ihop som en vanlig vardagsmiddag.

Ingredienser:
Tinade laxfiléer
Cashewnötter
Valfria kryddor, exempelvis salt och peppar.
Sötsur thaisås
Cremefraiche, godare med lättvarianten skulle jag tro.
Ris

Lägg laxen i en ugnssäker form och häll ungefär 1 dl sötsur sås över varje filé. Strö över cashewnötter och valfria kryddor. In i ugnen, 175 grader i ca 15 minuter. Ta en burk cremefraice och rör ut med en gnutta sötsur sås, ha det till riset och servera sallad vid sidan om.

Ett annat bra vardagsrecept är min grymma svampstuvning. Kan serveras till det mesta. Kött, på varma smörgåsar eller i crepes och omeletter. Jag brukar improvisera för det mesta, men skriver ut måtten i alla fall. Detta är till ca 4-5 pers.

1-2 burkar champinjoner
Margarin eller smör, ca 50 gram
0,5-1 dl vetemjöl
2-3 dl mjölk
Salt/peppar
Soja

Smält smöret i en kastrull och tillsätt mjöl. Vispa ihop till en redning och se till att få bort alla klumpar. Tillsätt mjölken. Låt det tjockna till sig. Häll sedan i svampen och salta/peppra en aning. Rör hela tiden så att den inte bränns i botten. Ha i lite soja, det är mest för färgens skull. Allt som allt så ska stuvningen puttra runt 5-10 min.

Haft svårt att sova igen. Tusan. Jag förbannar mig själv och romanen jag läste inatt. När jag väl var klar somnade jag i en timme och vaknade sedan igen. Samma mönster hela natten. Sammanlagt blev det nog inte så mycket vila. Det är inte så bra att gå till lektion då har jag märkt. Inget fastnar och resultatet av anteckningarna ska vi egentligen inte ens gå in på, ser ut som en pårökt mellanstadieklass har varit i blocket och klottrat. Till råga på allt detta ser jag ut som om jag hävt i mig en halv flaska Jack Daniel's på egen hand - spruckna blodkärl pryder ögonvitorna och jag kommer hela tiden på mig själv med nicka till sittandes. Ni får själva visualisera resten. Jaja, bara att ta en vitaminboost och stänka iskallt vatten i ansiktet så kanske det går vägen i alla fall.

Later!

I en inbunden vit bok samlar jag mina dikter. Jag skriver ganska sällan i den, kanske en gång varannan månad. När boken är fylld och OM jag är nöjd med innehållet så ska jag försöka få den utgiven. Jag vet inte när det kommer ske, men jag skulle vilja att det skedde snart. Jag har gott om stoff och temat är redan glasklart. Den ska behandla mitt liv, mina ungdomsår. Alla dikter har inspiration från verkligheten. Vissa kvällar sitter jag och skriver om gamla alster, förbättrar eller lägger till. Vissa vill jag stryka, men jag gör det inte. De har ett värde även fast de inte kommer att finnas i ett färdigt manuskript. Denna dikt skrev jag om nu ikväll. Originalet skrev jag för två år sedan. Grundtanken finns kvar, men den är tydligare nu än då. Kommentera gärna.

Ängeln har gyllenbrun hud och klara gråblå ögon. Hans vingar är dolda och sagomyten är ett hån i hans själ. Glorian är osynlig och hans mun ler inte. Ögonens färg djupnar när han finurligt blickar ner på mig och kysser mig på huvudet. Mina fingrar flätar in sig i hans och jag tar mina andetag i samma takt som han tar sina. Tryggheten är ett mjukt, böljande täcke tills han öppnar munnen och börjar tala. Mina läppar säras och ordlösa protester kryper fram. Han ska höra mig, men han tittar bara bort. Min röst ekar när jag sakta smekar hans kind. Jag vill lägga handen på hans axel och stanna honom i dörröppningen, slita av hans osynliga gloria och trasa sönder de lätta fjädervingarna i blodfläckade strimlor. Jag ser ju hans sanna färger, jag ser ljuset som skiner inifrån. Blindhetens fasad blir tätare och hans tunga steg smäller mot golvet. Han ser sig inte om. Han har låtit sina sanna färger blekna.

...vart tar alla saker vägen? Min klocka och alla kajalpennor har flytt fältet. Misstänker att allt ligger under sängen dock. Jag är emellertid lat så jag nöjer mig med den lånade budget-versionen av ovanstående prylar. Mammas klocka och en brun ögonbrynspenna... fungerar faktiskt nästan lika bra.

Min gråa älsklingströja har anlänt!

Och vet ni? jag är fullständigt nöjd med att ha en lugn helg. Dock är jag lite ledsen för att bokhandeln aldrig hörde av sig. Ville verkligen ha det jobbet. Jaja, livet är hårt. Det är bara att kämpa vidare.

Ser på dokumentären Broder Daniel Forever. De har aldrig varit mitt favoritband, men en del låtar etsade sig fast i mitt hjärta under den tidiga tonåren och sade allt det jag ville säga om mig själv och om andra. Det är svårt att inte bli lite berörd och tagen när de taniga unga tjejernas tårar bildar svarta ränder i ansiktet av den kladdiga eyelinern. De håller om varandra medans de sjunger med i soundtracket till sin tonår. Dokumentären behandlar även bandmedlemmen Anders Göthbergs bortgång. Japp, jag är en popkultur-junkie och även en blödig typ. För jag måste erkänna att jag blir lite tårögd, jag med.