The Chili Experience

Helgen har varit riktigt fin. Dansande på Rocks med flicksen har varvats med pizza, backgammon, kantareller och solande på Tårtan i Sjöstaden. Ser ut som Rudolf med röda mulen nu, men det var det värt. Enda minuset med den utvalda platsen var alla jävla måsar och de jobbiga individer som matade fanskapen.



Här har vi då den spektakulära utsikten. Det var varma vårkänslor i luften...

Är dödligt trött och även förbannat irriterad. Ibland undrar jag hur jag ska palla med mitt extraknäck tills jag tar examen. Borde söka mig vidare, men samtidigt är jag beroende av tryggheten. Det är bekvämt. Man känner till alla rutiner, man vet att man sitter säkert inför sommaren... Ja, jesus. Det är inte lätt när det är svårt.

Fettbildande godsaker och Tudors är temat för kvällen. Det är underskattad njutning. Tyvärr blev inte middagen lika storslagen. Misstänker att det är något fel på min frys igen. Köttfärsen som jag tog fram luktade faktiskt härsket!? Hmpff. Jag som hade bunkrat upp med parmesanost och allt. Med min nuvarande budget så kändes det som ett lyxigt drag. (Jag vet, det är sorgligt.) 

Den stackars osten fick tyvärr slå läger inne i kylskåpet i väntan på bättre tider, a.ka. nästa vecka.

Berusade solsken med den där distinkta känslan av lätta fötter på grusig mark. Känner ni energin som flödar? Jag utnyttjar den till max just nu. Har tvättat en gigantisk hög med kläder och påbörjat en storstädning. Vid 19-tiden ska jag börja röra mig mot Söder, ska besöka Bishops Arms ett tag tänkte jag. Det var evigheter sen. Längtar efter mitt brittiska näste.

Jag slog upp ögonen tidigt igår morse. Plats: Sjöstaden. Och himmelriket vad gäller mjuka underlag. Mitt förnöjda ansiktsuttryck flydde dock när jag fick syn det här. Oberäkneliga jävla aprilväder. Klockan tickade i bakgrunden och påminde mig om att jag var tvungen att börja röra mig mot Klippgatan  - hela familjen skulle äta middag ute i Järna hos plastmorföräldrarna. I hallen stod mina vita converse och väntade. Inte det bästa att klä tassarna med när man måste vada i blaskig snö. Självklart hade jag inte tid att åka till skokartongen för att byta skor emellan. Förseningar, trängsel och halvsmälta snöhögar frodades hela resvägen. När jag väl kom fram var fötterna dyngsura och gjorde så ont att jag inte ens kunde få av mig skorna utan hjälp.

Förfrös ju nästan fötterna och händerna för några vintrar sedan. Efter det är de väldigt känsliga för kall temperatur. Så det blev räddningsarbete istället för middag för min del. Trist.

På senaste tiden har jag frossat i nostalgi på kvällarna. 90-talet var verkligen en guldkantad tid vad gäller svenska produktioner. Nu tänker jag kanske inte på de skämmiga och hysteriskt komiska såporna, utan på klassiker som Svensson svensson, En fyra för tre, Sjukan, Pappas flicka, Bert, Skärgårdsdoktorn... listan är lång! 

På senare år är det väl bara Solsidan som har kunnat leva upp till någon form av godkänd standard. Lite synd att det tacklats av så mycket på den fronten.

Det snurrar i huvudet. De kommande veckorna kommer bli sjukt hektiska. Krigsarkivet och jag är redan bundisar, men tightare kommer det att bli. Någonstans på vägen måste jag även avverka salstentan som behandlar hela 1800-talet. Den går av stapeln mitt bland uppsats-ventileringarna. Lovely.

Stannade till några minuter och betraktade det på avstånd innan jag var tvungen att skynda iväg ner mot tunnelbanan. Medis ekade av starka röster som tog ton. Extasen var utbredd. Den färgglada och pulserande skaran skulle strax, som så många ggr förr, tåga mot Söderstadion för hemmapremiären.



Är ingen fotbollsfanatiker. Verkligen inte. Men det är något speciellt med kära Söders stolthet. Vårt Hammarby. Om man någon gång har stått på läktarna och känt gemenskapen, så vet man att den är svårslagen. Tillsammans, i vått och torrt. Och här, framför datorskärmen, sitter en tös som nog har ett mer grönvitt hjärta än vad hon tror. I alla fall i kanterna.

"Och i Wienerwald står träden kvar" - bygger på breven som skrevs av föräldrarna till den unge Otto som levde i exil i Sverige under andra världskriget. Berättelsen behandlar hans ensamhet, den svenska antisemitismen och vidrör även mysteriet Kamprad. Nazisten som blev Ottos vän.




"De som viskade" - vittnesdokument som målar upp en bild av hur livet tedde sig för människorna i Stalins Sovjet.



 
"Det bästa av allt" - Utspelar sig i New York under 1950-talet. Vi får ta del av fem unga kvinnors vardagliga liv, deras ambitioner och behov. Det är en mansdominerad värld som presenteras, kontorsflickorna lever inte i en särskilt vacker verklighet. Ska tydligen vara något av en modern klassiker, är jag den enda som missat den?

Kassler, potatis, sill och gräddfil med gräslök. Skippade memosa-salladen. Men ägg blev det! Med kopiösa mängder majonnäs. Så otroligt gott! Det verkar skifta rätt mycket angående vad folk serverar på sina bord under påsken, pratade med min kusin om det i dag. Han och hans familj dukar upp något som är närmast identiskt med julbordet. Visserligen är jag en julmatsfantast, men på något sätt tycker jag ändå att den borde få husera i ensamhet i december månad. Känns lite konstigt med rödbetssallad, köttbullar och skinka i april. Men alla har sina hang ups gällande måsten under påsk. Mitt måste är sill, ingen högtid utan den kära burken med godbitar.
<----- Fattar inte hur jag kunde avsky det som barn? I dag kan jag lätt mumsa i mig en hel burk på egen hand.

Tänkte ta och uppdatera lite om vad som skett i kära Ms L:s liv under påskhelgen. I fredags svängde jag mina lurviga på Rocks tillsammans med Fanny och Mimmi. Trots att jag var och är allt annat än frisk. Men jag var i alla fall feberfri.  Så jag kunde inte låta bli, är det långfredag så är det folks! Ekande tom plånbok hade jag också, men M och F agerade sugarmamas, som de rara finingar de är. Ska återgälda dem vid löning tänkte jag.

Det blev en aning sent, men fick ett par timmars sömn innan jag släpade iväg min trötta gamla kropp mot jobbet på påskaftonens morgon. Men att ta sig till Länna var inte det lättaste. Skulle först ta tricken från Skanstull. Vandrade glatt dit och blev sedan bortjagad från luckan av en milt sagt sur gubbjäkel. Beskedet löd - "olycka vid Gullmars, stopp i båda riktningarna". Jippi. Väl framme vid nästa station så hade trafiken kommit igång, men enbart i halvtimmestrafik. Gick till Södra station och blev återigen bortjagad. Bygghelg. Där brast det nästan, haha. 50 minuters jagande tog slut och jag fick skjuts av fadern. Det konstiga var att SL:s hemsida var otroligt långsamma på att uppdatera ang störningar i trafiken, så jag fick ju aldrig något besked om läget förrän efter hela den här helvetesröran. Fy, måste ta mitt körkort i år. Hatar att vara låst. Och kollektivtrafik är lika med döden.

Den senaste veckan har egentligen ingenting på det privata planet gått som det var tänkt. Dunderförkylning med hosta och snuva har tagit över min kropp och gjort att jag bara orkat med mina åtaganden på jobbet och i skolan. Till och med det har varit något av en kraftansträngning. Så de lösa sociala planerna har lagts åt sidan och städning har varit icke-existerande. Tvätt täcker större delen av mitt hem. Men nu ska både en och två tvättider bokas, banne mig.