Ja, jag har en kal fläck.
Efter registering på kandidatkursen i historia, en blöt kväll på Harrys och massor av shorts-fynd så behövde jag andas lite. Så jag har tillbringat kvällen med att se på dokumentärer om släktforskning, frossat i blodiga i scener från Hungerspelen och försökt acceptera att jag har en kal fläck vid hårfästet. Det inträffade en olycka på kräftskivan förra helgen. Tuggummi i håret. Jag vaknade på morgonen och ville avlida när jag kände den där klibbiga klumpen som etsat sig fast. Jag gastade på Peder och han slängde en blick på mig, sedan skickade han in Elin med en sax. Min darling försökte rädda på mycket hon kunde, men en rejäl tuss rök tyvärr. Försöker dölja det med en ännu kraftigare snedbena, men den tittar fram ibland ändå. Jaja, det finns värre öden...
Happy face!
Woho! Jag och vetenskapsteorin är klara med varandra. Fy fan vad jag är glad och lättad just nu. Känner mig som världens grymmaste brud, trots att detta enbart handlar om en stackars tenta på 7,5 poäng. Men jag och vetenskapsteorin kom inte så bra överens, just därför är jag så euforisk. Plus att denna vidriga tenta hängt efter mig sen HT 07. Missade många föreläsningar på den kursen så när jag äntligen tänkte tentera den för första gången härom året gick det inte så bra om man säger så. Men kollade igenom mitt gamla prov och jobbade upp svagheterna, trots att jag jobbade hela tiden och knappt hann plugga nånting i slutänden så gick det hem!!!! :D
Bra måndag.
Efter en omtumlande helg med kräftor och alla möjliga och omöjliga aktiviteter tänkte jag ta det lite lugnt. Men blev rastlös och hakade på Elin och hennes kompis Löken till grönan för att se Winnerbäck. Det var kallt som fan och inte så mycket frid i luften som jag hade önskat, men jag fick smaka på Langos för första gången i mitt liv (så jävla übergott!) och vi återupplevde både barndoms- och tonårsminnen. Japp, vi tog oss några åk och min gräns går fortfarande vid vilda musen och popexpressen, typ. Men jag blev faktiskt övertalad till att åka twister. Jag var den enda som skrek som en siren under hela färden. Dessutom gav jag nog Elin ett rejält blåmärke eftersom jag hängde mig fast vid hennes arm som om mitt liv hängde på det. När jag klev av kände jag mig som en pensionär och inälvorna var någonstans i strupen. Men kul var det, som attan! Vi promenerade hem och just nu känner jag mig så nöjd. En bra måndag!
Räknar ner.
Längtar till fredag och lördag. Bio, buserier och kräftor i Gnesta - jag tar Söder och Sickla tillbaka men ändå smärtar det lite att vara här just nu. Konstigt om det inte vore så, men jag vill bort och sysselsätta mig ännu mer. Ha roligt, skratta. Suga på kräftklor och höra Peder rabbla det japanska alfabetet. Det sistnämnda tar jag seriöst på, jag ska kontrollera att min grabb pluggar ordentligt! :)
Så trött, men ack så nöjd.
Precis hemkommen efter att ha skrivit vetenskapsteorin. Det kändes ganska bra och jag svarade på alla frågor utom en som enbart var värd 1 futtig poäng. Känns så skönt att ha gjort den! Nu hoppas jag bara på att allt gick hem.
Nattplugg, filosoferande och red bull.
Tentan är om några timmar. Är extremt nervös. Men jag kan inte göra mer än mitt bästa. Ska försöka sova 2 timmar så jag inte är helt slutkörd. Sedan ska jag upp och plugga ytterligare en stund på ändamåls och orsaksförklaringar samt lite annat tjafs. So long på ett tag!
Yolo!
Elin har börjat fila på skisser till Nikki Sixx-tavlan som jag beställt av henne. Huzzah! Och jag och ovan nämnda girlie ska förhoppningsvis ha sällis till Gnesta på lördag. Bra det, stället vi ska till ligger nämligen mitt ute i ingenstans.
Jag är starkare än du.
Så. Nu är den allra sista pusselbiten lagd. Och vet ni vad? Jag är lättad,trots att jag är ledsen. Jag plockar russinen ur kakan för att citera min kloka far och försöker ta till mig: du är värdefull.
Den kommande veckan kommer dessutom bli awesome, ser fram emot kräftskiva, bio med Malin, dejt med Jac och eventuellt lite roligheter med min babe Fanny. Med dessa tankar i bakhuvudet säger jag god natt för ikväll. Jag ska krypa ner mellan lakanen, lyssna på ljudbok och krama om mina kuddar - lite frid i allting.
Den kommande veckan kommer dessutom bli awesome, ser fram emot kräftskiva, bio med Malin, dejt med Jac och eventuellt lite roligheter med min babe Fanny. Med dessa tankar i bakhuvudet säger jag god natt för ikväll. Jag ska krypa ner mellan lakanen, lyssna på ljudbok och krama om mina kuddar - lite frid i allting.
Living in the fastlane.
Rörig helg är bara förnamnet. Alkoholen har flödat, dekadens och galenskaper har varit mina ständiga följeslagare. Men fan vad kul jag har haft! I fredags hade Mimz hejdå-kalas. Vi möttes upp ett gäng på Pelikan, drack öl, snackade skit och trängdes vid ett intimt litet bord. Vi vandrade självklart vidare till Rocks efter ett tag. Lasse gjorde sina berömda "lasse-drinkar", jag hade djupa samtal med Pockis och fördömde de värdelösa toalåsen för 150:e gången.
Efter den omåttligt roliga och berusande fredagskvällen tänkte jag stanna hemma och plugga dagen därpå. Det gick ju i stöpet. Hakade på Elin, Peder och deras bekanta till Grolsch party här på Söder och frossade i öl. Vi vandrade runt på 3-4 ställen, jag och Elin tog även en liten tur till en park. Vi skulle på en kallad "expedition." På vägen hann vi med lite vitt vin och mentol cigg. Väl tillbaka på puben så träffade världens raraste kvinna med en liten tax. Vi fann varandra och snackade om allt mellan himmel och jord. Hon tyckte jag var världens sötaste och ville fixa ihop mig med sin lillebror! Haha. Hon fick faktiskt mitt nr. (Hon ringde idag och sa att hennes bror jättegärna vill träffa mig, och jag känner mest att: vad fan. Detta är ju så galet att jag bara måste säga ja...)
The madness hade inte nått sin kulmen. Kvällen slutade nämligen i Mr Xs säng. Kanske inte världens smartaste drag, men längtan efter närhet kan ju som bekant explodera på fyllan. Tur att tenta och jobbhelg är i antågande. Måste ha lite lugn och ro nu.
Snälla sommarschema: ta slut!
Lyckades bli av med passen på torsdag och fredag, så mer pluggtid har frigjorts. Men har varit rätt slutkörd, missade t.ex. nycklarna när jag stängde i scanningen ikväll. Har aldrig hänt förr, och blev rätt irriterad på mig själv. Men vad fan: alla kan göra missar när de är trötta och hungriga. För att inte tala om bakis...
Behöver en lyckospark.
Den 22/8 ska jag skriva en tenta i vetenskapsteori som jag skjutit på i evigheter. Nu har de ändrat kvls baskurs utformning en aning så jag vet inte om detta är sista gången provet går. Pluggar och pluggar, men jag har svårt för detta. Inget vill fastna. Håll alla tummar och tår för mig. Nu blir det nämligen enbart jobb och plugg - försvinner in i kupolen!
Struggle.
En omtumlande natt är bara förnamnet. Sov få timmar och drömde oroliga drömmar. Jag funderar. Det lutar åt att jag bara lägger detta åt sidan och fortsätter med mitt liv. Det som har hänt, har hänt. It's as simple as that. Detta kommer kanske existera som en parentes vid sidan av ett tag. Kanske kommer vi ta mini-steg mot en vänskap i framtiden. Men antagligen inte. Och det är okej. Jag har så underbara människor i mitt liv som förtjänar uppmärksamhet, just nu är han inte en av dem. Jag tänker fortsätta kämpa med mig själv, mitt välmående och allt annat jag som älskar och bryr mig om. Det är svårt och jag är rädd. Varje dag är jag rädd för att falla. Men jag tänker kämpa så länge mitt hjärta bankar.
Ej för lättretliga.
Jag är medveten om att få, om ens någon, läser den här bloggen. Därför spelar det egentligen ingen roll vad jag skriver. Jag skriver här för min egen skull. För att minnas. Känna. Tänka. Tycka.
Den otvättade sanningen är att jag har en valium i fickan. Jag medicinerar med SSRI, jag har gått i terapi. Jag tvingar mig själv att se framåt, tvingar mig själv att kämpa, att rycka upp mig. Jag försöker undvika i så står mån som möjligt att nämna problematik för vänner. Jag tänker att det måste bli ljusare, MÅSTE. Men ibland undrar jag: är det verkligen meningen att vissa människor ska finnas i den här världen? Jag kanske är en av dem som inte borde vara här. Jag har otroligt fina vänner i mitt liv, en underbar familj. Trots detta vill jag inte leva. Men jag vill inte heller dö. I perioder känns det bättre, men mörkret är alltid närvarande. Lurar i bakgrunden, det är en lömsk och oberäknelig fiende.
En tanke som dyker upp oftare än jag vill erkänna är detta: är jag är en hemsk människa? Jag undrar om jag förtjänar den smärta, den ensamhet och den terrorn som så sällan lämnar min sida. Jag kanske inte är värd att älskas, att få vara lycklig, vara bra på något, leva i tvåsamhet eller ha någon form av frid i hjärtat. Jag är rädd att det förr eller senare kommer att tippa över. Jag är rädd. Så jävla rädd.
Imorgon är jag ledig från jobbet. Det är skönt, jag behöver det. Då ska jag träffa min älskade J. Prata, kramas. Jag har saknat henne så mycket. Jag ska även försöka samla mod till att göra något som jag måste göra för min egen överlevnads skull. Aldrig igen - visst var det så L? Sjävbevarelsedrift. Jag måste ta in något som är svårt att ta in. Jag måste göra något som känns omöjligt. Men jag måste. Varför jaga något som sargar sönder mig? Varför hålla kvar i någon som inte ens vill höra min röst? Jag måste förstå att jag är oviktig. Han tycker inte om mig. Jag måste släppa taget. Nu. Jag måste försöka fokusera på allt det vackra som ändå finns i mitt liv. Jag fortsätter kämpa. Jag slutar inte. Men jag är rädd. Så jävla rädd.
Den otvättade sanningen är att jag har en valium i fickan. Jag medicinerar med SSRI, jag har gått i terapi. Jag tvingar mig själv att se framåt, tvingar mig själv att kämpa, att rycka upp mig. Jag försöker undvika i så står mån som möjligt att nämna problematik för vänner. Jag tänker att det måste bli ljusare, MÅSTE. Men ibland undrar jag: är det verkligen meningen att vissa människor ska finnas i den här världen? Jag kanske är en av dem som inte borde vara här. Jag har otroligt fina vänner i mitt liv, en underbar familj. Trots detta vill jag inte leva. Men jag vill inte heller dö. I perioder känns det bättre, men mörkret är alltid närvarande. Lurar i bakgrunden, det är en lömsk och oberäknelig fiende.
En tanke som dyker upp oftare än jag vill erkänna är detta: är jag är en hemsk människa? Jag undrar om jag förtjänar den smärta, den ensamhet och den terrorn som så sällan lämnar min sida. Jag kanske inte är värd att älskas, att få vara lycklig, vara bra på något, leva i tvåsamhet eller ha någon form av frid i hjärtat. Jag är rädd att det förr eller senare kommer att tippa över. Jag är rädd. Så jävla rädd.
Imorgon är jag ledig från jobbet. Det är skönt, jag behöver det. Då ska jag träffa min älskade J. Prata, kramas. Jag har saknat henne så mycket. Jag ska även försöka samla mod till att göra något som jag måste göra för min egen överlevnads skull. Aldrig igen - visst var det så L? Sjävbevarelsedrift. Jag måste ta in något som är svårt att ta in. Jag måste göra något som känns omöjligt. Men jag måste. Varför jaga något som sargar sönder mig? Varför hålla kvar i någon som inte ens vill höra min röst? Jag måste förstå att jag är oviktig. Han tycker inte om mig. Jag måste släppa taget. Nu. Jag måste försöka fokusera på allt det vackra som ändå finns i mitt liv. Jag fortsätter kämpa. Jag slutar inte. Men jag är rädd. Så jävla rädd.