Ej för lättretliga.
Jag är medveten om att få, om ens någon, läser den här bloggen. Därför spelar det egentligen ingen roll vad jag skriver. Jag skriver här för min egen skull. För att minnas. Känna. Tänka. Tycka.
Den otvättade sanningen är att jag har en valium i fickan. Jag medicinerar med SSRI, jag har gått i terapi. Jag tvingar mig själv att se framåt, tvingar mig själv att kämpa, att rycka upp mig. Jag försöker undvika i så står mån som möjligt att nämna problematik för vänner. Jag tänker att det måste bli ljusare, MÅSTE. Men ibland undrar jag: är det verkligen meningen att vissa människor ska finnas i den här världen? Jag kanske är en av dem som inte borde vara här. Jag har otroligt fina vänner i mitt liv, en underbar familj. Trots detta vill jag inte leva. Men jag vill inte heller dö. I perioder känns det bättre, men mörkret är alltid närvarande. Lurar i bakgrunden, det är en lömsk och oberäknelig fiende.
En tanke som dyker upp oftare än jag vill erkänna är detta: är jag är en hemsk människa? Jag undrar om jag förtjänar den smärta, den ensamhet och den terrorn som så sällan lämnar min sida. Jag kanske inte är värd att älskas, att få vara lycklig, vara bra på något, leva i tvåsamhet eller ha någon form av frid i hjärtat. Jag är rädd att det förr eller senare kommer att tippa över. Jag är rädd. Så jävla rädd.
Imorgon är jag ledig från jobbet. Det är skönt, jag behöver det. Då ska jag träffa min älskade J. Prata, kramas. Jag har saknat henne så mycket. Jag ska även försöka samla mod till att göra något som jag måste göra för min egen överlevnads skull. Aldrig igen - visst var det så L? Sjävbevarelsedrift. Jag måste ta in något som är svårt att ta in. Jag måste göra något som känns omöjligt. Men jag måste. Varför jaga något som sargar sönder mig? Varför hålla kvar i någon som inte ens vill höra min röst? Jag måste förstå att jag är oviktig. Han tycker inte om mig. Jag måste släppa taget. Nu. Jag måste försöka fokusera på allt det vackra som ändå finns i mitt liv. Jag fortsätter kämpa. Jag slutar inte. Men jag är rädd. Så jävla rädd.
Den otvättade sanningen är att jag har en valium i fickan. Jag medicinerar med SSRI, jag har gått i terapi. Jag tvingar mig själv att se framåt, tvingar mig själv att kämpa, att rycka upp mig. Jag försöker undvika i så står mån som möjligt att nämna problematik för vänner. Jag tänker att det måste bli ljusare, MÅSTE. Men ibland undrar jag: är det verkligen meningen att vissa människor ska finnas i den här världen? Jag kanske är en av dem som inte borde vara här. Jag har otroligt fina vänner i mitt liv, en underbar familj. Trots detta vill jag inte leva. Men jag vill inte heller dö. I perioder känns det bättre, men mörkret är alltid närvarande. Lurar i bakgrunden, det är en lömsk och oberäknelig fiende.
En tanke som dyker upp oftare än jag vill erkänna är detta: är jag är en hemsk människa? Jag undrar om jag förtjänar den smärta, den ensamhet och den terrorn som så sällan lämnar min sida. Jag kanske inte är värd att älskas, att få vara lycklig, vara bra på något, leva i tvåsamhet eller ha någon form av frid i hjärtat. Jag är rädd att det förr eller senare kommer att tippa över. Jag är rädd. Så jävla rädd.
Imorgon är jag ledig från jobbet. Det är skönt, jag behöver det. Då ska jag träffa min älskade J. Prata, kramas. Jag har saknat henne så mycket. Jag ska även försöka samla mod till att göra något som jag måste göra för min egen överlevnads skull. Aldrig igen - visst var det så L? Sjävbevarelsedrift. Jag måste ta in något som är svårt att ta in. Jag måste göra något som känns omöjligt. Men jag måste. Varför jaga något som sargar sönder mig? Varför hålla kvar i någon som inte ens vill höra min röst? Jag måste förstå att jag är oviktig. Han tycker inte om mig. Jag måste släppa taget. Nu. Jag måste försöka fokusera på allt det vackra som ändå finns i mitt liv. Jag fortsätter kämpa. Jag slutar inte. Men jag är rädd. Så jävla rädd.
Kommentarer
Postat av: Linnéa
Du är inte oviktig tjejen, du är helt enkelt värd bättre! <3
Trackback