Remember this and I kid you not.
Läste en riktigt bra debutroman för inte så längesedan, Fallet Vincent Franke. Skapad av den blott 23-årige blivande kriminologen, Christoffer Carlsson. Jag älskade hans språk, många metaforer. Jag kände igen andra tekniska drag som jag själv använder mig av när sitter där med pennan i högsta hugg och klottrar ner vad jag kallar för "mitt nonsens". För allt som fastnar på papper behöver ju inte vara bra! Oftast kan man skatta sig lycklig om 1 av 10 skriverier är något att ha. Mina dikter tex. Jag skriver dem när jag är riktigt förbannad eller ledsen för det mesta. Vissa av dem är rent skräp, andra speglar mitt allra innersta väsen och är en aning lovande på sin höjd. Jag strävar hela tiden framåt och mina litterära projekt är mina stöttestenar, min tröst och min kärlek. Refusering kommer att prägla mig och manusen kanske aldrig lämnar byrålådan. So what, säger jag! Man kan alltid behålla det som ett intresse och bara för att man kanske inte kliver över mållinjen så betyder det inte att man är misslyckad.