The Chili Experience

En återkommande fråga snurrar runt i huvudet. Har skrivit om det förr och är fortfarande inte säker på vad jag ska göra åt det. Det är bara jag som kan svara på  vad som är rätt, men samtidigt vill jag ha råd av andra, Egentligen är detta relativt oviktigt, finns så mycket mer värdefullt här i världen. Samtidigt så är det  jobbigt och tär på självkänslan. Det är svårt för mig att känna mig bekväm i min egen kropp. Finns säkerligen många som skulle hantera det bättre, tyvärr är jag inte en av dem.

Bakgrund: Jag har en komplicerad medicinsk historia angående mina ögon. Jag föddes inte med problemet, utan har i stället ärvt en svår astigmatism och lite närsynthet. För er som inte vet vad astigmatism är så kan jag upplysa er om att det innebär att ögat har olika brytningskraft i olika riktningar. Ögat kan t ex vara normalsynt för vertikala linjer men närsynt för horisontella linjer. Anledningen är oftast att hornhinnans krökning är skev, ungefär som ytan på en rugbyboll, snarare än rund som ytan på en fotboll som är det normala tillståndet. Detta ledde till att jag som två-åring var praktisk taget blind. Jag gick in i saker och mitt ena öga kunde inte fokusera till slut. Hjärnan kopplade alltså bort det ögat med sämst syn för att kunna se något över huvud taget. Då började jag skela. Detta behandlades med lapp för att träna upp ögat och fick även glasögon för att korrigera synen. Synen blev bättre och bättre under uppväxten, den utvecklades normalt. Dock har jag fortfarande problem med linser, de snurrar på sig pga astigmatismen. Sen är glasögonen svindyra. Ser ok utan synhjälpmedel, men de behövs när jag studera, läsa, etc.

Opererades för skelningen när jag var 6-7 år. De gick in bakom ögat och förkortade ett par muskler och sydde ihop. Minns att jag tyckte att det var fruktansvärt, trots att jag var sövd under ingreppet. Skelningen försvann nästan helt. Fick dock beskedet att det fanns lite kvar som de inte vågade ta bort av rädsla för att det kunde misslyckas, då skulle ögat stå permanent åt helvete. Den lilla kvarstående skelningen syns när jag är riktigt trött samt i vissa vinklar. Tex när jag tittar åt sidan eller om jag ska fokusera på något som är långt borta. Dock hoppar ögat tillbaka in i rätt läge igen snabbt som bara den. Nu är jag osäker på om jag ska genomföra en till operation. Jag var och kollade upp det. Läkaren sade att min skelning var precis i samma läge som när jag var 14, det var då jag undersökte mig senast. Jag kompenserar för den väldigt bra, vilket gör att den knappt märks för dem som inte känner till att den finns där. Hon använde ett instrument för att lura ögat för att kunna mäta. Den är inte tillräckligt stor för att korrigera egentligen, man måste ha 10 graders vinkel för att bli godkänd... jag uppfyllde inte det. Jag kan tvinga igenom det och det finns en chans att det går bra. Läkaren rekommenderade mig att avstå eftersom det i hennes tycke ser bra ut som det är, sen finns det ju alltid risker med en operation. Ska eller ska jag inte? och hur mycket syns det egentligen? Vissa säger att de aldrig märker det. Vad skulle ni ha gjort? Borde jag sluta vela? 

 Fundersam och rufsig.