En konstnärssjäls dilemma.
Jag sitter med en ångande tekopp i ena handen och en halväten, smulig skorpa i den andra. Jag har givit upp sömnen för inatt och betraktar omslaget på boken som jag hjälpte till att redigera i våras. De blåa pärmarna lyser och trycksvärtan bildar täta rader på baksidans bild av hårda klippor. Jag vill så gärna sitta och låta penna leka längs ett tomt ark, att låta projekten vila tär verkligen på mig. I den här takten kan jag vara glad om jag har något av vikt när jag närmar mig 40. Jag vill ju vara den där unga och lovande debutanten. Jag vill kunna se tillbaka och se vart det började. Långt tillbaka i en mer oskyldig och mjuk verklighet.
Så jag måste sluta vela. Jag har redan hittat min metod att arbeta på och svaret på det är småstunder. Någon timme här och där, jag frigör tid som jag egentligen kanske inte har. Sen kommer det mest avgörande som jag grubblar på så mycket. Lite inspirerat av verkligheten, men till största delen en fiktiv story eller ska jag fortsätta på biografin? Jag vet inte. Jag har ju så många uppslag i huvudet, men trots det så känner jag inombords att biografin skulle slå - rejält.